Carlsson Family

Karl Victor Karlson
Karl Victor Karlson
scanned from Trons Segrar
Karl Victor Karlsson and family
Karl Victor Karlsson (seated), Elin Elizabet (Nyberg) Karlsson, Elna Elizabeth Karlson and Otto Waldemar Karlson
scanned from Trons Segrar
Imbezane Cemetery
Imbezane Cemetery in Natal, South Africa, where Karl is buried
photograph by Chris Gosnell
Karlson headstone
Headstone of Karl and Elin Karlson
photograph by Chris Gosnell

Carl Victor Carlsson

also spelled Karl Victor Karlsson and Karl Victor Karlson

Title: Reverend

Birth: 18 June 1868, at Ehrndahl (or Ärendal), in Frustuna, Södermanland, Sweden

Father: Carl August Andersson

Mother: Johanna Sophia Jansdotter

Confirmation: 1883, in Frustuna, Södermanland, Sweden

Married: Elin Elisabet Nyberg on 21 May 1898, in the Scandinavian Chapel, Durban, Natal
Karl is recorded as a bachelor, aged 29, living in Glendale, Natal. Elin is recorded as a spinster, aged 22, living in Durban.

Trons Segrar records that a meeting of the missionary society was scheduled to be held on 19 and 20 May to welcome Elin and another missionary to Natal, and to celebrate Elin and Karl's marriage (as well as to discuss church issues).
Trons Segrar 1898 p350-1
  Den 19:de och 20:de maj voro bestämda för vårt sedvanliga årsmöte i Durban, för att vi på samma gång skulle få tillfälle att möta systrarna Elin Nyberg och Kerstin Larson, (den sistnämnda tillhörande brödraskapet), som kommo från Sverige, samt fira syskonen Karlsons bröllop.
  Eftersom de flesta af syskonen förlorat alla sina oxar och hästar under det gångna året. och jernvägen ännu ej är färdig uppåt kusten, så äro kommunikationerna svåra. Dertill inträffade flera dagars ihållande regn, hvilket allt gjorde att endast några få kunde komma ned till Durban. Alltså blef det ej mycket af mötet, i synnerhet som första dagen blef helt upptagen med att invänta båten och få systrarnas saker genom tullen o. s. v.
...
   På lördagen kl. ½ 3 e. m. vigdeg syskonen Karlson i det skandinaviska kapellet, som af kärleksfulla händer blifvit smakfullt smyckadt med flaggor, blommor och grönt; och säkerligen uppsteg mången önskan och bön, att Herren skulle göra dem till välsignelse för hvarandra och hans rikssak.
  Kl. 6 på kvällen var brudparet till ära, en liten fest anordnad; och sedan kaffe- och thé-drickningen blifvit så skyndsamt som möjligt undanstökad, vidtog mötet, under hvilket vi erforo att Herren var ibland oss. Äfven på söndagen voro goda möten. På måndagen och tisdagen reste syskonen hvar till sitt. Om Gud vill, hoppas jag att efter någon tid få gå till syskonen Karlsons, den enda af förbundets stationer, jag ännu icke varit på.
which roughly translates to:
  The 19th and the 20th May were scheduled for our customary annual meeting in Durban, so that at the same time, we would have the opportunity to meet with the sisters Elin Nyberg and Kerstin Larson, (the latter belonging to Brotherhood), who came from Sweden, as well as celebrating the siblings Charles's wedding.
   Since most of the siblings lost all their oxen and horses during the past year. and the railway is not yet ready up the coast, so communications are difficult. Additionally there were several days of persistent rain, all of which meant that only a few could come down to Durban. Thus not much came from the meeting, especially as the first day was quite busy with waiting for the boat and get the sisters' things through customs etc.
...
  On Saturday 2:30 pm siblings Karlson were married in the Scandinavian chapel, that, with loving hands, had been tastefully decorated with flags, flowers and vegetables; and certainly many a desire and prayer ascended that the Lord would make them a blessing to each other and his Kingdom.
  At 6 o'clock in the evening the bride and groom were honored, and a small party arranged; and then, coffee and tea-drinking not having been as swift as possible, eventually took the meeting, during which we experienced that the Lord was among us. Likewise on Sunday were good meetings. On Monday and Tuesday traveled every one to his siblings. God willing, I hope that after some time get go to the siblings Karlsson, the only one of the union's stations, I still not been on.

Children: Occupation: Missionary

Notes:
Karl wrote a letter from Port Shepstone dated 15 April 1920, and published in Trons Segrar, in which he describes the activities f his children:
Trons Segrar 1920 p179-80
     Från Zulu.
  Port Shepstone den 15 april 1920.
  Älskadt missionsvänner! Nåd och frid!
  Det är nu lång tid sedan något var synligt i Trons Segrar från denna plats. Herren har uppehållit och bevarat oss under dessa hårda tider, så vi ha kunnat hålla på i arbetet. Många av våra vänner ha hört, att vår äldste son var i kriget i Frankrike och där miste sitt högra ben, efter endast 5 veckors vistelse där. När han sedan blev så mycket återställd, att han kunde, började han studera i universitetet i London, där han fick fri skola ett år jämte sin armélön. Han studerade kemi. Återkommen till Afrika, fick han plats hos ett sockerbolag som sockerkontröllör. Nu har detta bolaget sänt honom till Amerika för 4 år, till Louisiana statsuniversitet, for att utbildas till sockerfabrikör. Så det har gått särskilt bra för honom, som ju blott är en 20 års yngling.
  Våra andra barn har också Herren hjälpt oss med. Vår dotter går nu på statens folkskollärarinneseminarium, och vår yngste son fick ett statsstipendium; han går nu i tekniska högskolan i Durban. Vår önskan är, att de skola bliva till ljus i detta land, i vad arbete de än taga sig för.
  Någon sade till mig för några dagar sedan: »Det synes som om missionärernas barn bliva de bästa medborgare i detta land.» Gott om det i allmänhet vore så. Vi önskade ju helst, att våra barn bleve missionärer, men de kunna nog bliva till nytta ändå, vad plats de få i livet, om Gud får helt
hand om dem. Säkert är, att hemförsamlingens förböner för missionärernas barn äro ej förgäves.
  För en månad sedan var jag uppe i en köping, 50 engelska mil härifrån, på en konferens. Det var härliga dagar vi hade. Vi hade möte för européer i en kyrka, i en annan lör hottentotter och i en tredje för infödda. Ämnet för denna konferens var Kristi tillkommelse.
  Hjärtligt tack till alla vänner, som hjälpa till att underhålla oss! Min hustru förenar sig med mig i hjärtliga hälsningar till
alla vänner.
  Eder i Herren förbundne
    K. V. Karlson.
which roughly translates to:
  Some observations during the trip.
From Zululand.
   Port Shepstone April 15, 1920.
   Beloved missionary friends! Grace and peace!
  It is now a long time since anything was visible in Trons Segrar from this place. The Lord has kept and preserved us during these hard times, so we have been able to stay on at work. Many of our friends have heard that our oldest son was in the war in France and there lost his right leg after only five weeks of stay there. When he was so much restored, he could, he began studying at the University of London, where he received free school one year along with his army salary. He studied chemistry. Back in Africa, he got place of a sugar company sugar inspector. Now, this company sent him to America for four years, to Louisiana State University, for training in sugar manufacturing. So it has gone very well for him, which of course is a mere 20 years of youth.
 Our second child also has the Lord helped us. Our daughter is now the state's public school teacher training college, and our youngest son got a state scholarship; he is now in the Technical College in Durban. Our wish is that they will be the light in this country, in what work they take him for.
 Someone said to me a few days ago: "It seems as if the missionaries' children be the best citizens in this country." Plenty of it in general were so. We wanted the time, that our children would become missionaries, but they could probably be useful anyway, what place they have in life, God will completely care of them. It is certain that home church prayers for missionaries' children are not in vain.
 A month ago I was up in a market town, 50 English miles from here, at a conference. It was a lovely day we had. We had a meeting of the Europeans in a church, in another sat Hottentots, and a third for the natives. The topic of this conference was the coming of Christ.
 Heartfelt thanks to all friends who help to entertain us! My wife joins me in cordial greetings to all friends.
 You in the Lord ally
 K. V. Karlson

In 1923-4, Karl traveled back to Sweden for a year long visit. Letters describing his trip was published in Trons Segrar and provide an interesting look into his activities and views.
Trons Segrar 1924 p121-2
 Några iakttagelser under färden.
   »Ja, de gå, våra år.»
   Nu lia 10 veckor redan gått på 1924. Allt ilar framåt och vi följa med. Snart äro vi framme vid sista stationen, och vi ha att stiga av, antingen vi vilja det eller ej.
   Jul och nyår fick jag fira hos min bror och min gamla mor. O, huru många gamla, kära minnen döko ej upp sedan barndomen. Men man har ju vant sig vid andra förhållanden under åren.
   Vad som nu har varit svårast att åter vänja sig vid, har varit den kalla vintern och den myckna snön. Vi sydlänningar ha ju varmast vid jultiden och ha numera svårt att känna julstämning, när man huttrat av köld. Dock, en oförvillad nordbo menar sig ej få julstämning utan frost och snö.
   Efter en tids vistelse hos min gamla mor reste jag två och en halv vecka i Södermanland, i trakter där jag traskat omkring i min barndom och ungdom. Särskilt kärt var det att besöka mina gamla kära vänner i Tystberga. Mycket har ju förändrats i yttre avseende, men nog voro de varma till sitt andliga liv.
   Vi hade ett mycket, dyrbart möte där en afton. Jag hade tillfälle att gästa hos min gamle gode vän och broder Alfred Karlsson, där vi förr haft så många dyrbara stunder. I synnerhet gladde mig deras varma missionsintresse. Detta intresse har framväxt som en välsignad frukt av de stora offer de gjort för missionen. Först och främst ha de offrat sin egen dotter för missionen i Kongo, därjämte har fru Karlsson både en syster och en brorsdotter ute på samma missionsfält. Tänk, vilka stora uppoffringar en del få göra för hednavärldens evangelisering! Under tiden ha andra gjort till sin uppgift att klaga och knota över att så och sä mycket personer och medel sändes ut på hednamarkerna!
   Från Tystberga reste jag till våra kära vänner i Åkra. Ett kärt hem för evangelister och missionärer! Här råkade jag ut för en händelse, som våra afrikaner knappt skulle tro vara verklighet, om den berättades för dem: jag blev insnöad och därigenom hindrad att bevista ett av de utlysta kvällsmötena.
   Efter att ha besökt åtskilliga platser i Södermanland reste jag till Linköping, där »Senapskornet» firade sitt årsmöte, och därifrån till Närke, där jag övervar »Korsbanerets» årsmöte i Nalavi missionshus. Sedan jag besökt ytterligare några platser i Närke och framburit livets och frälsningens budskap, reste jag till Mariestad, till »Segerbanerets» årsmöte. I Mariestad pågick en ganska livlig väckelse. Men tänk ändå, vad människor äro hårda nu för tiden, och vad predikanter få nödga och truga! I mina unga år sutto människorna och bara väntade på att någon skulle komma och tala och bedja med dem. Andra kommo mitt på dagen, gråtande, och bådo om förbön. Enkla, olärda personer, som ej visste något mer än att Jesus kunde frälsa, fingo leda syndare till Jesus. Jag kommer ihåg en man, som var olycklig över sin ställning och gick till en gammal broder, som ej då kunde läsa. Sitt »Fadervår» kunde han dock utantill. Detta läste han över mannen, och han blev frälst. O, att man finge ännu en gång vara med om en sådan där »gammaldags väckelse»!
   Sedan jag besökt några platser i Västergötland, kom Efraim Andersson ned för att resa med mig genom Småland och Skåne. Vår första plats i Småland var Norrahammar. Där var rätt livaktigt. Ett par unga systrar, utgångna från senaste kursen vid Götabro, ha arbetat där sedan nyåret, och åtskilliga ha lämnat sig åt Gud. Flera avfällingar voro olyckliga över sin ställning men hade ej mod att ta steget ut.
   Vi besökte missionär Lundins hemort, likaså missionär Fridolvs hem, där vi gästade. Småland går före andra provinser med gott exempel, i det att de först och främst underhålla sina egna missionärer och se till deras behov.
   Från Småland reste vi till norra Skåne. Vår första plats i denna provins var Örkelljunga, missionär Gerda Abrahamssons hemort. Där sammanträffade vi med en gammal kär missionär, C. N. Börrison från Kongo. Missionärer från hednafälten, även om dessa äro skilda, förstå varandra bäst. Vännerna Abrahamsson voro så glada att få ett besök av någon som var från deras dotters missionsfält. Där gjordes även rätt goda insatser för missionen.
   Från Örkelljunga reste vi över Vittsjö och Bjärnum, där vi hade goda möten, ned till Tyringe, till det kära missionshemmet, där vi fingo åtnjuta en dags välbehövlig vila samt hålla ett par möten. Därifrån ställdes färden ned till skånska slätten och Malmö, där så många missionsvänner bo. Vi besökte åtskilliga platser och hem, från vilka missionärer hava gått ut. Överallt synes det vara hunger efter det gamla kärnfriska evangelium, och på många platser förefanns ett stort intresse för vår mission. På de flesta platserna beklagade vännerna, att de så sällan fingo besök av evangelister eller ens hörde av några. Skåne är ett fält, som är öppet för evangelium. Låt oss gå in genom de öppna dörrarna!
  Hjärtliga hälsningar till alla vänner och ett hjärtligt tack för allt I haven gjort för oss under färden!
  Eder i Herren förbundne
     K. V. Karlsson.
Mjölby den 19 mars 1924.
which roughly translates to:
  Some observations during the trip.
 "Yes, they go, our years."
 Now have 10 weeks already gone on 1924. Everything rushing ahead and we follow. Soon we arrived at the last station, and we have to get off, whether we like it or not.
 Christmas and New Year I celebrate with my brother and my old mother. Oh, how many old, treasured memories not dived up since childhood. But we've become accustomed to other conditions over the years.
 What now has been the most difficult to re used to, has been the cold winter and the great amount snow. We southerners have the warmest at Christmas and have now difficult to feel the Christmas spirit, while shivering with cold. However, an unprejudiced Northerner thinks he does not get the Christmas spirit without frost and snow.
 After a period of time with my elderly mother, I traveled two and a half weeks in Södermanland, in areas where I trudged around in my childhood and youth. Especially dear it was to visit my dear old friends in Tystberga. A lot has changed in the external sense, but probably they were warm to his spiritual life.
 We had a very, precious meeting, where an evening. I had the opportunity to guest in my old dear friend and brother Alfred Karlsson, where we formerly had so many precious moments. In particular, I was pleased their warm missionary interest. This interest has grown as a blessed fruit of the great sacrifices they made for the mission. First of all they have sacrificed his own daughter for the mission in Congo, has in addition wife Karlsson both a sister and a niece out on the mission field. Imagine what great sacrifices some have made for the evangelization of heathen worlds! Meanwhile, having others made their business to complain and grumble that so and so much people and agents were sent out on heathen marking!
 From Tystberga, I went to our dear friends in Åkra. A cherished home of evangelists and missionaries! Here I happened out for an event which our Africans would hardly believe to be true, if it was told to them: I was snowed in and thus prevented from attending one of the advertised evening meetings.
 After visiting several places in Sodermanland, I traveled to Linköping, where the "Senapskornet" celebrated its annual meeting, and from there to Narke, where I attended "Korsbanerets" Annual Meeting in Nalavi chapel. Then I visited a few more places in Narke and not brought life and salvation message, I traveled to Mariestad to the "Segerbanerets" Annual Meeting. In Mariestad lasted quite a lively revival. But think anyway, what people are hard these days, and what preachers get compel and coax! In my younger years, people were sitting and just waiting for someone to come and talk and pray with them. Others came at noon, crying, and asked for prayer. Simple, uneducated people who do not know anything more than that Jesus could save, and saw lead sinners to Jesus. I recall a man that was unhappy over his position and went to an old brother, who was not then able to read. His "Lord's Prayer", he could from memory. This, he read over the man, and he was saved. Oh, that man should once again be part of one of those "old-fashioned revival"!
 Then I visited some places in Västergötland, Efraim Andersson came down to ride with me through Småland and Skåne. Our first place in Småland was Norrahammar. There was quite lively. A pair of young sisters, proceeding from the last course at Götabro, having worked there since the New Year, and many have given themselves to God. Several apostates were unhappy about his position but had not the courage to take the step.
 We visited the missionary Lundin's domicile, also a missionary Fridolvs home, where we visited. Småland is ahead of other provinces by example, in that they primarily maintain their own missionaries and see to their needs.
 From Småland, we traveled to northern Skåne. Our first place in this province was Örkelljunga, missionary Gerda Abraham's hometown. There, we met with a dear old missionary, C. N. Börrison from Congo. Missionaries from heathen fields, even if they are divided, to understand each other better. Friends Abrahamsson were so happy to get a visit from someone who was from their daughter's mission field. There was also the right good efforts for the mission.
 From Örkelljunga we traveled over Vittsjö and Bjärnum, where we had good meetings, down to Tyringe, to the dear mission home, where we were given time to enjoy a much-needed rest and to keep a couple of meetings. From there, made the trek down to the plains of Skåne and Malmö, where so many missionary friends to stay. We visited several places and homes, from which missionaries have gone out. Everywhere it seems hunger for the old pithy gospel, and in many places there was a great interest in our mission. In most places regretted friends, they were given as infrequently visited by evangelists or even heard of a few. Scania is a bar, which is open to the Gospel. Let us go in through the open doors!
 Cordial greetings to all friends and a heartfelt thank you for everything you have done for us during the ride!
 You in the Lord ally
 K. V. Karlsson.
Mjölby March 19, 1924.

Trons Segrar 1924 p240
  Utresande zulumissionär.
Vår missionär K. V. Karlsson, som något mer än ett år vistats i hemlandet, avreste från Malmö den 7 juli för att via Esbjerg och London återvända till sitt arbetsfält och sin familj i Sydafrika. Avresan från London skulle ske den 11 juli. Herren göre hans färd lyckosam! Han anbefalles åt syskonens förböner.
which roughly translates to:
Outgoing Zulu missionary.
Our missionary K. V. Karlsson, slightly more than a year lived in the home country, departed from Malmo July 7 to Esbjerg through London to return to his work place and his family in South Africa. Departure from London would take place on 11 July. Lord make his journey successful! He commands its siblings prayers.

Trons Segrar 1924 p279-81
    Resebrev.
  Mitt förra brev till T. S:s läsare var avsänt fr. Malmö. Jag reste fr. Malmö med ångfärjan över till Kjøbenhavn. Många vänner voro samlade nere vid hamnen för att säga farväl. Sent skall jag glömma denna avskedsstund och de kära vännerna samt deras sång: »Hans ansikte går med.»
  Avskedsstunder äro alltid vemodiga, men vad det är att ämna fosterjorden och kära vänner och ensam fara till främmande land kunna svårligen de fatta, som ej prövat på det. Men Herren beskär kraft till allt.
  Varje knop, som färjan gjorde, förde mig obarmhärtigt längre och längre från Sverige. Jag hörde danskarna säga: »vor deilige By med de månge Taarn». Men mina tankar ilade tillbaka till Sverige med de många kära missionsvänner jag skildes ifrån. Jag hyste ett svagt hopp, att några vänner skulle vara mig till mötes i Kjøbenhavn, men då jag ej såg till några, tog jag in på missionshotellet. O, vad jag kände mig ensam! Några timmar förut stod jag omgiven av vänner i Malmö, och nu — alldeles ensam i den stora staden Köpenhamn! Men för en missionär måste ju alla band slitas och varje återtåg omöjliggöras. Framåt! är hans lösen.
  Från Kjøbenhavn reste jag med tåg över Stora och Lilla Bält till Esbjerg på Danmarks västkust, där ångaren Dronning Maud låg och väntade på oss. Efter 24 timmars färd över Nordsjön voro vi i England. Vi voro rätt många passagerare, de flesta dansk-amerikanare, som återvände till Amerika. Jag kunde ej finna någon som trodde på Gud, men jag kom i samtal med en man, som var avfälling. Han har en gång tillhört metodistkyrkan i Amerika. Då vi skildes åt, tryckte han min hand och sade: »Bed för mig!» Jag lovade att så göra. Det vore en glädje för honom, sade han, att veta, att någon i Afrika både för honom. Han omtalade även, att han har en hustru i Danmark, som beder för honom.
  Vid framkomsten till England hade vi åter vid passerandet genom tullen en del bestyr med våra saker; sedan bar det av med järnväg till London. Allt går, såsom vanligt är i England, med svindlande fart, och snart voro vi i världsstaden. Som jag hade endast en dag att vara i London, och åtskilligt fanns att göra med biljett och pass, så blev ingen tid övrig att bese staden eller utställningen. På fredagsmorgonen den 11 juli reste jag med tåg från Waterloo i London till Southampton och gick strax ombord på ångaren Arundel Castle, som skall föra oss till Afrika. Vädret var vackert, och färden genom Engelska kanalen utåt Biscayaviken var skön. Kl. 9 på aftonen sågo vi endast svagt de sista blinkarna av fyren på engelska kusten. Vi gingo sedan till vila och vaggades så ljuvt till sömn av de små rörelser båten gjorde genom dyningarna utifrån havet.
  Första morgonen, då jag uppvaknade, kände jag mig ensam ute i världen bland främlingar men var glad att äga en vän, som förstod mig. Jag tog min kära bibel, gick upp på däck och satte mig för att läsa. Strax kom en skotte till mig och sade: »Jag är glad att se någon som älskar denna bok.» Jag frågade honom, om han kände min vän den bäste. Han svarade: »Den vännen är också min.» Dagen därefter såg jag ännu en sysselsatt med att läsa sin bibel. Jag närmade mig honom och frågade, om han hörde till vår familj. Han sade, att båda han och hans hustru gjorde det, och de voro på väg till Afrika för första gången som missionärer. Vi fyra samlades sedan varje dag kl. 9 f. m. till bibelläsning och hade dyrbara stunder omkring ordet. På söndagskvällarna hade vi offentliga möten.
  Sport, lekar och dans är vad passagerarna i allmänhet sysselsätta sig med ombord. Det är vemodigt att se, huru leken och den i många fall omoraliska dansen mer och mer fångar världens intresse i våra dagar. Man kan ibland undra, vart det skall taga vägen med dessa lättsinniga människor. Då man under sexton dagars tid har tillfälle att vara tillsammans med sådana massor som här och se allt på nära håll, kan man ej undgå att göra sina reflektioner.
  Komna till ekvatorn, fingo vi återigen skåda den underbara södra stjärnhimmeln med det härliga Sydkorset, vilket påminner oss om korset på Golgata och honom som hängde där för vår skull.
  Den ångbåt vi fara med är mycket stor, med en dräktighet av 20,000 ton. Vi äro omkring 400 passagerare ombord. Nästan alla europeiska nationer äro här representerade. En stor del judar finnas också bland dessa. Maten på denna båt är sämre än på de båtar jag förut rest med och ej heller så väl kokad. Men vi få tacka Gud för vad som är. De första missionärerna, som reste ut, hade det ej så gott som vi ha det här. Jag tänker ofta på huru dessa fingo färdas på dåliga segelfartyg. — Tack, Gud, för allt, som gör resorna bättre!
  I går förökades passagerareantalet mitt ute på havet, i det att ett barn föddes på 2:dra klass. Bland passagerarna sysselsätter man sig nu med spörsmålet vad som skall uppgivas som detta barns födelseort .....
  Om ett par dagar äro vi i Kapstaden, och jag vill här avsluta brevet för att kunna sända det med första post till Europa. Jag väntar att, om allt går väl, vara i Durban den 2 augusti. När jag kommer hem, skall jag återkomma med fortsättningen av resan.
  Hjärtliga hälsningar till alla kära evangelister, missionärer och missionsvänner i hemlandet!
  Min adress är: Box 25, Port Shepstone, Natal, South Africa.
  Eder i Herren förbundne
      K. V. Karlson.
  Ombord på ångaren Arundel Castle den 26 juli 1924.
which roughly translates to:
Travelogues.
My last letter to T. S's readers was dispatched from Malmo. I traveled from Malmo by steam ferry over to Kjøbenhavn. Many friends were gathered near the harbor to say goodbye. Late will I forget this farewell moment and the dear friends and their song: "His face goes with."
 While parting are always sad, but what it is intending motherland and dear friends and alone go to a foreign country could scarcely they make, not tried it. But the Lord cropping force to everything.
 Each knots, which made the ferry, brought me mercilessly farther and farther from Sweden. I heard Danes say, 'vor deilige Village with the many men Taarn ». But my thoughts flew back to Sweden with the many dear missionary friends, I parted from. I harbored a faint hope that some friends would be to meet me in Kjøbenhavn, but then I did not see any, I took up the mission of the hotel. Oh, how I felt lonely! A few hours before, I stood surrounded by friends in Malmö, and now - all alone in the big city of Copenhagen! But for missionary must surely all bands wear and any retreat impossible. Forward! his ransom.
 From Kjøbenhavn I traveled by train across the Great and Little Belt to Esbjerg on the west coast of Denmark, where the steamer Queen Maud was waiting for us. After the 24 hour journey across the North Sea we were in England. We were quite a few passengers, the majority of Danish-American who returned to America. I could not find anyone who believed in God, but I got into conversation with a man who was a renegade. He once belonged to the Methodist Church in America. When we parted, he pressed my hand and said, "Pray for me!" I promised to do so. It would be a joy for him, he said, to know that someone in Africa, both for him. He told also that he has a wife in Denmark, who prays for him.
 Upon arrival in England, we had again when passing through customs some chores with our things; then took off with the train to London. Anything goes, as is usual in England, with dizzying speed, and soon we were in the metropolis. As I had only one day to be in London, and there was a great deal to do with the ticket and passport, you got no time to inspect other city or exhibition. On Friday 11 July, I traveled by train from London Waterloo to Southampton and went on board the steamer Arundel Castle, which will take us to Africa. The weather was beautiful, and the journey through the English Channel outward Biscay Bay was beautiful. At 9 o'clock in the evening we saw only dimly the last flicker of ​​the lighthouse on the English coast. We then went to sleep and rocked so sweet to sleep in the small boat movements made by the waves from the sea.
 The first morning when I awoke, I felt alone in the world among strangers but was happy to take a friend who understood me. I took my dear Bible, went up on deck and sat down to read. Soon came a Scotsman to me and said, "I'm glad to see someone who loves this book." I asked him if he knew my friend the best. He said, "It is also my friend." The next day I saw another busy to read his Bible. I approached him and asked if he belonged to our family. He said that both he and his wife did, and they were on their way to Africa for the first time as missionaries. The four were then collected every day at 9 o'clcok a.m. to Bible reading and had precious moments around the word. On Sunday evenings, we had public meetings.
 Sports, games and dancing is what passengers generally occupy themselves with the board. It is sad to see how the game and in many cases immoral dance more and more captures the interest of the world in our day. One may sometimes wonder where it will take the road with these frivolous people. When the sixteen-day period has the opportunity to be together with such plenty here and see everything up close, one can not fail to make their reflections.
 Come to the equator, and saw again we behold the wonderful southern starry sky with beautiful Southern Cross, which reminds us of the cross on Calvary, and he hung there for our sake.
 The steamboat we go with is very large, with a tonnage of 20,000 tons. We are about 400 passengers on board. Almost all European nations are represented here. A large portion of Jews were also among them. The food on this boat is worse than at the boats I had previously traveled by, nor so well cooked. But we thank God for what is. The first missionaries, who went out, it would not be as good as we have it here. I often think about how they had the travel on bad sailing ships. - Thank you, God, for everything, making the trips better!
 Yesterday multiplied the number of passengers in the middle of the ocean, with a child born in the 2nd class. Among the passengers it employs now of the recognition what will faint as this child's birth .....
 In a few days we are in Cape Town, and I want to finish this letter in order to send it to the first entry into Europe. I'm expecting that, if all goes well, be in Durban on August 2nd. When I get home, I will come back with the continuation of the journey.
 Cordial greetings to all dear evangelists, missionaries and missionary friends in their home country!
 My address is: PO Box 25, Port Shepstone, Natal, South Africa.
 You in the Lord ally
 K. V. Karlson.
 On board the steamer Arundel Castle July 26, 1924.
 
Trons Segrar 1924 p314-5
  Brev från K. V- Karlson.
   Mitt förra brev var avsänt från Oceanen, före vår ankomst till Kapstaden. Måndagen den 28 juli närmade vi oss staden, och de flesta voro före dagningen på däck för att i mörkret se stadens praktfulla gatubelysning. Särskilt vackert tindrade ljusen från Roben Island, då vi seglade förbi. Men icke desto mindre föra de spetälska, som uppehålla sig där, en dyster tillvaro. Avstängda från den yttre världen, täras de bort av den hemska sjukdomen.
  I Kapstaden måste vi inställa oss för emigrantofficern, som skulle granska våra pass och taga reda på om vi hade någon i Afrika, som ansvarade för oss. Vi, som hade vårt hem i Afrika, sluppo här lindrigt undan. Värre gick det för några unga flickor, som voro på resa ut till sina trolovade. De blevo kvarhållna som fångar på båten, tills deras blivande män kommo för att ta hand om dem.
  Så voro vi då i Afrika igen, och vårt första göra var att växla våra engelska pengar i afrikanskt mynt och likaså att förskaffa oss afrikanska frimärken för de brev vi ville avsända. Vi hade att i allt böja oss under landets lagar. Jag tänkte då på huru viktigt det är att lyda himmelrikets lagar, om vi vilja få del av himmelrikets välsignelser.
  Efter 36 timmars uppehåll i Kapstaden fortsatte vi resan uppåt Natal. Båten hade lossat en stor del av lasten och landsatt en stor del av passagerarna, varför den var åtskilligt lättare, något som gjorde, att den gungade rätt försvarligt vid passerandet av själva udden. Men vi voro nu vana vid sådant, varför det ej besvarade oss något nämnvärt.
  Efter 30 timmars sjöresa voro vi vid Port Elizabeth. Här finnas inga dockor för båtarna att gå in uti, utan vi hade att ligga för ankar i viken, medan lossningen verkställdes i mindre båtar. Och detta gick raskt undan. På 10 timmar lossades 1,800 ton! Några av oss voro i land och besågo staden.
  På torsdagskvällen fortsattes färden till East London, där åter några hundra ton av lasten skulle lossas. Här fingo vi ligga för ankar ute i öppna havet, vilket för oss, som voro i den stora båten, ej var så farligt men så mycket mer för dem som voro i de små båtarna och togo emot lasten.
  På fredagsaftonen voro vi åter klara att avgå, och på lördagsmorgonen kl. 10 landade vi i Durban. Bröderna Johanson och Anderson mötte mig där, men förgäves såg jag efter någon av de mina. Ett brev från min hustru förklarade orsaken: de hade haft mässlingen i hemmet och voro förbjudna att resa ut — en stor missräkning för både dem och mig.
  Jag fick mina saker genom tullen och skyndade mig till järnvägsstationen för att resa hem med första tåg. Min kära hustru väntade mig dock ej hem på lördagen, enär det skulle vara konferens i Durban på måndagen. — Ack huru kärt det var att vara hemma igen och få välkomnas av hustru och barn! De båda, som varit sjuka, voro bättre fast svaga. Söndagen förflöt lugnt och stilla. Jag gick ej till något möte och besökte ej heller någon av våra grannar utan njöt i hemmet en välbehövlig vila.
  På måndagen reste jag tillbaka till Durban för att deltaga i konferensen, som var sammankallad för att diskutera åtskilliga saker angående missionen. Huru underligt det kändes att åter befinna sig i detta i andligt avseende så torra och kalla land! Jag förnam en djup saknad efter mina kära varma och bedjande missionsvänner och evangelistkamrater i Sverige, och hade jag fått handla efter mina känslor, så hade jag tagit de mina med mig och rest hem igen. Men en missionär har ju att lossa alla tåg, som binder honom vid sina kära i hemlandet.
  På konferensen förelågo en del torra och svårlösta frågor till behandling. Jag känner, att även här behövs mera självförsakelse, kraft och Ande, om vi skola komma igenom.
  Br. Kaminsky har här under min bortovaro utfört ett gott arbete. Många ha lämnat sig åt Gud, och mycket folk besöker mötena. Br. Kaminsky är svag; han synes ej tåla klimatet.
  Nu till sist ett hjärtligt tack för alla edra förböner, kära vänner! Herren välsigne eder! Särskilt eder, I kära evangelister, både unga och gamla, samt eder, missionärer, som ären hemma! Hjärtliga hälsningar till eder alla samt till vår kära styrelse. Tack för allt samförstånd i arbetet! Låt oss mötas vid nådens tron!
  Jag skall snart återkomma med något från mina erfarenheter i arbetet.
  Eder i Herren förbundne
      K. V. Karlson.
  Box 25, Port Shepstone, Natal, South Africa.       Den 18 aug. 1924.
which roughly translates to:
Letter from K. V Karlson.
   My last letter was sent from Ocean, prior to our arrival in Cape Town. Monday, July 28 we approached the city, and most of them were before daybreak on deck to see in the dark city's glorious street lighting. Particularly beautiful twinkled the lights of Roben Island, when we sailed past. But nonetheless bring the lepers, who reside there, a bleak existence. Banned from the outer world, the wasting away of the horrible disease.
 In Cape Town, we have set ourselves for emigrant officers, which would examine our passports and find out whether we had any in Africa, which was responsible for us. We, who had been our home in Africa, escaped this lightly. Unfortunately, it went for some young girls who were on the trip out to his betrothed. They were detained as prisoners on the boat until their prospective men came to take care of them.
 So were we in Africa again, and our first to do was to switch our English money in African coins and also to procure for us African stamps for the letters we wanted dispatched. We had that in everything bend under the country's laws. I then thought of how important it is to obey the laws of the kingdom of heaven, if we want to get part of the kingdom of heaven's blessings.
 After 36 hours in Cape Town, we continued the journey upward Natal. The boat had unloaded a large part of the load and landed a large part of the passengers, so it was considerably easier, as did the tossing right justified at the crossing of the cape. But we were now accustomed to such a thing, why not answered us something significant.
 After 30 hours of sea travel we were at Port Elizabeth. There are no docks for the boats to enter in, but we had to lie at anchor in the bay, while unloading is executed in smaller boats. And that walked briskly away. At 10 hours were unloaded 1,800 tons! Some of us were in the country and examined the city.
 On Thursday, he continued to East London, where again a few hundred tons of cargo were unloaded. Here we were given lie at anchor in the open sea, which for us, who were in the big boat, was not so dangerous, but so much more for those who were in the small boats and took the load.
 On Friday evening we were again ready to resign, and on Saturday morning at 10 o'clock we landed in Durban. The brothers Johanson and Anderson met me there, but I looked in vain for any of the mine. A letter from my wife explained the reason: they had had measles in the home and were forbidden to travel out - a big disappointment for both them and me.
 I got my stuff through customs and rushed me to the train station to go home with the first train. My dear wife was expecting but not home on Saturday, since there would be a conference in Durban on Monday. - Oh, how dear it was to be back home and get welcomed by his wife and children! The two, who had been ill, were better though weak. Sunday passed quietly. I did not go to any meeting and visited nor any of our neighbors but enjoyed in the home a much needed rest.
 On Monday, I traveled back to Durban to participate in the conference, which was convened to discuss several things about the mission. How strange it felt to be back in this spiritually so cold and dry land! I sensed a deep regret for my loved ones warm and prayerful missionary friends and fellow evangelist in Sweden, and I had been shopping for my feelings, so I had brought my family with me and gone home again. But a missionary has got to unload all the trains, which binds him to his loved ones in their home country.
 At the conference there were some dry and difficult issues for consideration. I know, that even require more self-denial, the power and the Spirit, we will come through.
 Br. Kaminsky has been here during my absence done good work. Many have given themselves to God, and the people visiting the meetings. Br. Kaminsky is weak; he does not seem able to withstand the climate.
 Now, finally, many thanks for all your prayers, my dear friends! The Lord bless you! Especially you, dear evangelists, both young and old, and you, missionaries, as ye are at home! Cordial greetings to you all and to our dear Board. Thanks for all the consensus in the work! Let's meet at the throne of grace!
 I will soon come back with something from my experiences at work.
 You in the Lord ally
 K. V. Karlson.
 PO Box 25, Port Shepstone, Natal, South Africa.   August 18 1924th

Death:
29 September 1960

Buried: In the Imbezane mission cemetery in Natal, South Africa. This is a serene cemetery on the grounds of the old Norwegian mission, now part of a private farm.

Obituary: Undated clipping from the Daily News:
     Funeral of the Rev. K. V. Karlson
                 Daily News Correspondent
PORT SHEPSTONE, Monday -
  The funeral took place at the Imbezane mission cemetery on Saturday afternoon of one of the best known and oldest residents of the Lower South Coast, the Rev. Karl Victor Karlson of Port Shepstone, a veteran of Swedish mission work in Natal. He was 93.
  Mr. Karlson was born in Stockholm, Sweden, and came to South Africa in 1868 in the Grantully Castle. His first introduction to Durban was being hauled dripping wet from the surf when the basket, which in those days transported passengers ashore, capsized.
  At Port Shepstone he built a Swedish mission church and he served as preacher and teacher at a school belonging to the church until a few years ago.
  When Mr. Karlson came to Durban in 1898 to meet the girl he was to marry, he did a trip in a sailing boat that left from Port Shepstone harbour. For several years Mr. Karlson was a member of the Port Shepstone Town Board and in 1932 he was elected as its chairman.
   He is survived by his wife Elin, a son, Mr. Otto Karlson of Durban, and a daughter, Mrs. Elma Emslie, of the staff of the Port Shepstone school.


Notes: Karl was born Carl Victor Carlsson on the farm Ehrendahl in the Frustuna parish of Sweden. He grew up on the torp Märrön near Ehrendahl. On 12 October 1886, aged 20, he moved for a year to the nearby parish of Ludgo. He returned to Märrön on 2 November 1887. In 1888 he moved to the farm Smedsta, also in Frustuna parish, where he spent a year working as a farmhand, after which he returned to Märrön. In October 1990, the family left Märron. His parents went to Solvik in Lästringe parish, but Carl struck out on his own to Saltkälle in Bälinge parish. In November 1891 Karl moved to Djupvik, in Ripsa parish. Later he moved back to his father's torp at Solvik under Weda in Lästringe and in October 1894 Karl was granted the royal edict allowing him to leave the country. On 21 November 1894, Karl left Sweden, probably bound for Hull in England and then made his way to Southampton where he embarked on the liner Grantully Castle, arriving in Durban in January 1895. He was probably already engaged to Elin at this time - she came out to South Africa in May 1898, and two days after her arrival they were married in Durban.

Karlsson House
The house in Port Shepstone where Karl and Elin lived
photograph by Chris Gosnell
The surname was until this time patronymic, and Karl was the first in his line to name his children using his own surname. It is likely that Karl always used the K-spelling of both his first and last name, but in the formal church records in Sweden, it appears with the C-spelling. When Karl emigrated to South Africa (arriving on 11 January 1895, the claim in his obituary in the Daily News notwithstanding) he continued to spell his name as Karlsson for a number of years in the mission journals. These were formal notes, written in Swedish and it seems reasonable to assume that the old spelling would have been held on to longest in these records. In about 1913, he started to change the spelling in these records to Karlson. The change happened slowly, and until 1916 we see it both ways, after that Karl and Elin only spell the name as Karlson, although others in the mission continued to use Karlsson. Outside of the mission journals, for example in his wedding certificate in Durban in 1898, Karl uses the Karlson form. All records we have of the children show their names as Karlson.

Karl and Elin Karlson lived in Port Shepstone, where he worked in the church. The house he lived in there is now a pre-school.

The National Archives of South Africa contains a document submitted by K.V. Karlson of Natal in 1910 containing an "alleged cure for East Coast fever". In 1918, Karl, together with Anton Gotfud Hayer, obtained a patent for fiber and pulp manufacture from Strelitzia augusta. (S. A. Mining Journal and Engineering Record 30 March 1918 p723)

Husförhörslängd & Addresses:
1868: Ehrendahl, Frustuna, Södermanland
1868-1870: Märrön, Frustuna, Södermanland
1871-1875: Märrön, Frustuna, Södermanland
1881-1885: Märrön, Frustuna, Södermanland
1886: Märrön, Frustuna, Södermanland
1886 - 1887: Ludgo, Södermanland
1887-1888: Märrön, Frustuna, Södermanland
1888-1889: Smedsta, Frustuna, Södermanland
1887-1888: Märrön, Frustuna, Södermanland
1890: Salthälle, Bälinge, Södermanland
1891: Salthälle, Bälinge, Södermanland
1891-1892: Djupvik, Ripsa, Södermanland
1892-1894: Solvik, Lästringe, Södermanland
1898: Glendale, Natal   (marriage record)
1920: Port Shepstone, Natal   (manifest of the Adriatic 12 March 1920)

Sources:

Claus Hjalmar Carlsson

Birth: 12 August 1875, at Märrön, Frustuna, Södermanland, Sweden

Father: Carl August Andersson

Mother: Johanna Sophia Jansdotter

Husförhörslängd:
1875: Märrön, Frustuna, Södermanland
1881-1885: Märrön, Frustuna, Södermanland
1886-1890: Märrön, Frustuna, Södermanland
1890-1895: Solvik, Lästringe, Södermanland

Sources:

Eric Emil Carlsson

Birth: 7 August 1877, at Märrön, Frustuna, Södermanland, Sweden

Father: Carl August Andersson

Mother: Johanna Sophia Jansdotter

Death: 27 February 1881, at Märrön, Frustuna, Södermanland, Sweden

Husförhörslängd:
1881-1885: Märrön, Frustuna, Södermanland

Sources:

Eric Emil Carlsson

Birth: 19 February 1882, at Märrön, Frustuna, Södermanland, Sweden

Father: Carl August Andersson

Mother: Johanna Sophia Jansdotter

Death: 19 April 1882, at Märrön, Frustuna, Södermanland, Sweden

Husförhörslängd:
1882-1882: Märrön, Frustuna, Södermanland

Sources:

Frans Gottfried Carlsson

Birth: 14 March 1886, at Märrön, Frustuna, Södermanland, Sweden

Father: Carl August Andersson

Mother: Johanna Sophia Jansdotter

Husförhörslängd:
1886-1890: Märrön, Frustuna, Södermanland
1890-1895: Solvik, Lästringe, Södermanland

Sources:

Gustaf Reinhold Carlsson

Birth: 21 August 1870, at Märrön, Frustuna, Södermanland, Sweden

Father: Carl August Andersson

Mother: Johanna Sophia Jansdotter

Confirmation: 1885, in Frustuna, Södermanland, Sweden

Husförhörslängd:
1870: Märrön, Frustuna, Södermanland
1871-1875: Märrön, Frustuna, Södermanland
1881-1885: Märrön, Frustuna, Södermanland
1886-1890: Märrön, Frustuna, Södermanland
1890-1893: Solvik, Lästringe, Södermanland

Sources:

Johan August Carlsson

Birth: 26 November 1865, at Fiskartugarn, VÃ¥rdinge, Stockholm, Sweden

Father: Carl August Andersson

Mother: Johanna Sophia Jansdotter

Confirmation: 1881, in Frustuna, Södermanland, Sweden

Married:  Johanna Matilda Ek on 21 October 1894

Husförhörslängd:
1866-1868: Ehrendahl, Frustuna, Södermanland
1868-1870: Märrön, Frustuna, Södermanland
1871-1875: Märrön, Frustuna, Södermanland
1881-1885: Märrön, Frustuna, Södermanland
1886-1887: Märrön, Frustuna, Södermanland
1887-1889: Malmsjöstugarn, Frustuna, Södermanland
1889: Carlsro, Frustuna, Södermanland
1889-1890: Märrön, Frustuna, Södermanland
1890: Betseläng, Frustuna, Södermanland
1894: Winberga, Frustuna, Södermanland

Sources:
Return to Chris Gosnell's Home Page
Return to Chris Gosnell's Genealogy Page

If you have any comments, additions or modifications to the information on this page, please feel free to email me.
Created and maintained by: chris@ocotilloroad.com